Mina vänner är allt för mig. Min pojkvänn som jag har varit tillsammans med i snart två veckor betyder mycket för mig. Jag älskar honom, men det är bara det att jag inte har en jävla aning längre. Älskar jag honom? Vill jag spendera mitt liv med honom? Jag är inte så gammal än, men varför slösa bort sin tid på värdelösa romanser om dem bara får ens hjärta krossat? Det blir fan inte bättre om man inte kan förklara...Jag önskar jag kunde, men ingen skulle förstå. Läste en blogg som en tjej skrev på. Hennes bästa kompis hade tagit självmord... Min kompis har inte gjort det, men jag kan se mig i hennes situation. Den stackars tjejen... Om ni bara visste vad som hänt med mig... Det är helt jävla hemskt, men jag vet inte om jag vågar skriva det här... Om ni visste vad som hänt så skulle detta låta logiskt; men jag vill at mina föräldrar skiljs. Det är vad jag vill, vad jag behöver för att mitt liv ska få en chans att bli bättre. Nu mera gömmer jag mig på mitt rum och vågar knappt gå utanför dörren. Varenda gång jag kommer i närheten av en kniv, så får jag som ett sug från min innersta punkt som typ försöker dra kniven mot mig. Det är helt omöjligt för mig att motstå det. Motstå kännslan som kommer komma efter. Smärta, såklart. Men också tomheten. Känslan av att veta att det är över. Att man inte behöver tänka mer. Känslan av att veta att snart, så är det slut. Jag behöver inte leva med mitt förflutna mer. Då är det borta. Min framtid ser inte ljus ut, så det skulle ju bara vara värdelöst att vänta och se hur värdelöst det blir. Om man ska sätta ett nummer på mitt liv, och 10 är dunder fantastiskt och 1 är självmord om 1 minut så skulle mitt liv vara en 2:a... jag vill ta självmord, men dum som jag var så lovade jag mina bästa kompisar att inte göra det. Suck... Önskar att jag inte hade gjort det. Men vem vet? Löften är till för att brytas, eller hur?
/ Ensammast I Världen
