Ensammast I Världen

Mamma, jag och min lille bror ska flytta. Pappa och mamma skiljdes för ett halvår sen och nu tycker mamma att stället börjar påminna för mycket  om pappa. Så nu flyttar vi... Vart kan jag inte säga och vart vi flyttar ifrån kan jag heller inte säga... Då får ni för mycket fakta om mig. Och jag ska förbli anonym. Jag vill flytta. Få en nystart. Alla minnen är för starka på det stället jag är nu.

Ett hål i mitt hjärta. Ett hål. Ingen kan fylla igen hålet. Du är borta nu. Har kanske inte berättat det här, för jag ville hålla det undan, men sedan kom jag på att det är dethär som jag behöver få ur mig... För några månader sen så var jag tillsammans med en annan kille. Namnet på denna person tänker jag inte nämna, men jag tycker det blir jobbigt att skriva 'han' eller 'okänd person' så jag kallar honom .... Ehhh.... Linus..? Ja, det får duga. Linus och jag hade det bra. Trodde jag. Vi hade varit tillsammans i ett och ett halvt år. Jag älskade honom. Och han älskade mig vad jag förstod. Vi hade älskat några gånger och innan ni dömmer mig för det kan jag säga att jag är tretton år.  Lite ung, men jag bryr mig ändå inte... Jaja, och sedan dagen efter att vi hade älskat första gången så såg jag sår på hans handled. Nyskurna... Jag var för feg för att fråga och för rädd för att bry mig. En vecka efter älskade vi igen. Dagen efter hittade jag nya skärsår på hans handleder... Jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra. Jag älskade honom av hela mitt hjärta, och så är han fräck nog att skada sig själv! Jag ville prata med honom och säga åt honom att inte göra det, men vad skulle jag säga? Jag var tyst... Senare så fortsatte mönstret så. Jag vet inte hur länge... en månad? Fast kortare mellan gångerna. Men tillslut vågade jag fråga... Jag kommer ihåg vartenda ord...
"Vad har du gjort på handen?" frågade jag
"Inget" sa han fort och tog ner handen så att jag inte skulle kunna se den.
" Jo, det är något. Jag har sett att du har sår där."
" Det är inget sa jag ju!" skrek han åt mig och gick. Dagen efter fick jag ett samtal om att dem hade hittat honom med en kula igenom huvudet... Jag gråter fortfarande när jag tänker på det... Jag älskar honom fortfarande, även om han är död...Fan vad jag ångrar  allt nu... Önskar att jag aldrig sagt något... Eller så var det kanske bäst så? Jag vet inte... Har ju skrivit att jag har en pojkvän nu också, men jag tror inte jag är riktigt kär i honom... Suck... Jag måste gå nu, ska kolla på hus på internet med mamma

/ Ensammast I Världen